Det där med att ha en affär är ju liksom det ena och andra. Men vissa dagar är som julafton mest hela tiden. Igår kom lådor från USA med Rifle´s fina. Och det är minsann en allmänt fröjdefull sak att packa upp. – Ojojoj, skrek Liv när hon kom hem från skolan. Så fina!!! Men… mobilskal??? Du??? Du och mobilskal i affären. Alltså. Jag fattar inte nu.
Jag förstod att hon inte fattade. Jag och mobilskal är liksom inte ett. Jag har aldrig någonsin förstått själva storheten med glassiga mobilskal, roliga mobilskal, glittriga mobilskal, mobilskal med lock, mobilskal med öron, allsköns mobilskal. Jag aldrig någonsin fattat varför man ska ha fler än ett om man nu ens ska ha ett. Mossigt, tja kanske. Men jag lovar er att diskussionen har gått het kring middagsbordet kring just detta. Och nej, mitt barn har inte tjugo att radda upp. Hon har två men just nu har hon telefonstopp i en månad. Hon frågade vad hon fick om hon hade telefonstopp i en månad. Ett roligare liv, sa jag. Okej, sa hon och lade undan telefonen. Nu var det ju mest ett skämt för jag inte hade lust med vare sig mutor eller åtråvärda belöningar för denna sak. Och egentligen är inte Liv i riskzonen eller vad man nu ska kalla det, för hysteriskt mobiltelefonanvändande. Inte alls faktiskt. Så det där med roligare liv var ju såklart överdrivet. Men ändå. Jag har sett så många som är det, fast i sina telefoner. Små som stora. Och faktiskt, jag kan gå i sorgebitar när jag ser det. Gud, vad de missar, tänker jag. Där med näsan djupt nere i telefonen och världen bara flaxar förbi alldeles utanför. Mossigt, tja kanske men det är så jag tycker.
Men nu var det ju inte det allt handlade om. Snygga var de i alla fall. Rent utav de snyggaste jag sett. Med guld, fast det var svårt att få fram på bild. Men eftersom jag bär på den här lite ambivalenta känslan till mobilskal så blev det bara en sort, en endaste. Fast tre olika. Det räcker bra så.
Däremot har jag inga som helst problem med receptboxar. Det är ju förstås ingenting jag har gått och ägnat tankar åt förren de här dök upp som nyheter hos Rifle. Men nu känns det som om en receptbox borde alla ha. Samla de bästa, de godaste, de man aldrig vill glömma. Bland kokböckernas överflöd i 2000-talets receptfrossa. Bara de bästa i en låda.
Och som en av mina fina instagram följare uttryckte det hela:
Det är en sådan box man skulle vilja ge i arv till sina barn.
Så fint.
Jag är helt klart med på denna nya tradition. Eller inte ny under solen, men för mig. Här ska samlas, här ska handskrivas och sedan är det ju inte jag som mest lagar maten här hemma men uj vilken receptsamling vi kommer ha till slut.
Och från det ena till det andra. Jag har kärat ner mig i de här julkorten. Och de här om självaste Nordpolen. Och ser ni under, absolut supertjusigaste mini-printsen. Finns en och en också. Kolla pappers-kategorin vetja!
Det är något med sakerna från Rifle som inte riktigt går att få fram på bild. Det där guldiga som glimrar, det där präglade i korten, de helt perfekta färgerna och hur bra de känns när man håller dem i handen. Personligheten och det vackra tror jag ni ser. Sedan att det är bra grejor också, är ju självklart. Så självklart och som det ska vara att vi inte alltid nämner sådant i affären. FSC-märkt eller återvunnet papper, miljövänlighetstänk i hela kedjan, lokala tryckerier och plockade ihop och packade för hand. Inget konstigt alls.