Så långa dagar och många. Mellan bloggångerna att man inte kan längre kan vissla och låtsats som ingenting har hänt. För det är ju just vad det inte har. Kanske är det mest vanan. Av att inte blogga som en. Ja, som en vadå. Vet inte faktiskt. Men sådär som man kan vara när ångan är uppe liksom. Nu är det inte så. Det är nog den där järnbristen. Så måste det vara. Och alla bilder jag tänker på de blir inte ens. Så jag börjar bakifrån eller i mitten. Det kanske löser sig då. Och samtidigt så är jag bra mycket nöjdare själv att se stad än allt det andra. De jag tänkte på. Så hejhej Brooklyn, du var allt bra skön när det begav sig.
Och jag erkänner. Det är ju där i städerna jag är som lugnast. Alltid.
Så det är nog bra såhär. Terapiblogging.
Man missar ju inte dörrar av det här slaget.
Borde tänkas på.
Om man nu ändå ska ha ett café. typ.
Inte för att det har med saken att göra men häromdagen så tänkte jag på alla cafén i den här staden. Alltså härhemma där jag bor. Och man behöver ju inte direkt kalla det hela en unik och lokal spaning.
Hur man vridit sig som tokiga för att skapa det där moderna caféet, det där som passar in (kan man tro att de tror) och ut med det gamla, det allra vackraste. Den där platsbyggda inredningen från 50-talet, dubbeldörrarna med munblåst glas, de böjda teakväggarna i mörkbrunt trä, de små borden och sofforna med galon under rumpan, och inte ens golven fick vara kvar. Det var visst jobbigt med det vinterslaskiga som om det aldrig någonsin var vinter där på femtiotalet. Och in med det inte så vackra. Jag stannar här för jag tror ni fattar. Det ena värre än det andra. Men man gjorde det alldeles säkert av godan tro eller i godan ro kanske det heter. Trodde de ja.
Men innaför den där dörren hade man ju gjort tvärtom såklart. Och det var ju bra.
Brooklynmorgon.
Med min bästa. Och alltså, det är jättekonstigt men på varje bild är den här hipstriga mössan på. Men så är det inte. Egentligen alltså.
Hemmagjort. Den där granolan. Besatt blev jag.
Ni måste titta nogsamt. Fönstret, väggen, taket. Älskar takena, har kärat ner mig i varenda tak i hela Brooklyn. Och pajlocken också.
Stämplar inget nytt under världsasolen. Och glöm inte muggarna.
Hemlis. Och blå overaller.
Väldigt nära det här hotellet.