140 sidor vackert.

Ser ni boken i mitten? Den kom  med posten, bara sådär. Så himla snällt, tusentack! Och nog för jag visste men jag älskar när verkligheten överträffar en sådär på momangen. En önskesaga, jag visste det!

 

Sagan jag skrev om häromdagen. Den där Lovisa Burfitt illustrerat och Andrea de La Barre de Nanteuil skrivit,  Boken om Mademoiselle Oiseau. Drömmigt skrev jag då och den blev liksom inte mindre drömlik när jag fick den i min hand.

Det är en sagobok. Av vackert slag. Om den parisiska våningen med salongerna, djungelpoolen, pianovinden, lådrummet, parfymköket och slottsparken. Och karuseller kvarglömda på terassen.

 

Och de små finurliga äventyren. 

Jag har alltid älskat den här typen av böcker. Där varje nytt blad blir en överraskning. Där bokstäver inte bara är bokstäver. Där man kan bläddra fram och tillbaka och hoppa några sidor och börja om. Och bli varm inombords och tänka att det var då värst vad härligt man kan ha det.

Det fina är att en sådan här bok kan man ge bort till alla åldrar. Det blir liksom alltid bra på sitt eget lilla vis.  Min pappa är snart sjuttio och han fastnade helt i illustrationerna och tänkte jädrans vad snyggt och tänkte att man kanske skulle ta fram pennorna igen, och penslarna… Viggo bläddrade och läste och tänkte på husen i Paris, kanske var det sant det som stod.  Nomi fick den i smyg och hon svimmade ju såklart lite lätt men det var ju inte direkt oväntat. Men sedan bestämde vi att hon skulle ge den vidare till Liv i födelsedagspresent i övermorgon. Mest för det skulle vara så extra härligt om just Liv läste den för henne. Tänk liksom, en bok bara.