Älsk på skuggan. Under äppelträden ska luncher ätas. Helst på filt bland kuddar.
Vi och vårt ökengräs. Torrt som fnöske fast rätt fint i färgen. Halmgult.
Äta bör man. Men tupplura sig mellan tuggarna är perfekt.
”Hur svårt kan det vara?”
Så då var han igång och man får se vart det slutar. Ingen slipper undan, inte ens om man är fingäst under ett par nätter. Eller allra helst inte då.
När inte ens poolen räcker till. Isvatten blir låtsatsregn och det är härligare än härligast.
Barnbordet en sommarmiddag.
Vad är läsk liksom när någon sådär fyra år äldre säger att mjölk ska det vara.
Jag vet inte vem som började.
Och jag vet inte heller själva meningen.
Hur galna som helst…
Det är turnering. Till topplista i luften. Det är tjejerna mot killarna. Och förberedelserna är nästan längre än själva matchen.
Och det är hårt. Bergshårt.
Frågan är hur hårt det är egentligen. Gipset på målis hänger på trekvart ser det ut som.
Någon hade rivit bort rosenbuskar i vår trädgård. Så efter tusen taggplockningnar den dagen så infördes barfotaförbud under match.
Vi som inte spelar.
Min systers lilla flicka, Svea.
Sommarkväll bland stegar och byggen. Men alltså.
Bättre kvällar än det här är kanske svåra att hitta.
Jag jobbar den här sommaren. Men tacksamheten över tiden just nu är större än vad jag kan beskriva. Timmarna är längre än någonsin och så snart jag lämnar måstena hamnar jag mitt i sommaren. Den är överallt, i varenda vrå och sekund. Och den känns nästan sådan där hittepåsommar som man minns alla somrar från då man var liten. Eller annars var det precis såhär. Vareviga sommar. Alldeles på riktigt.
