Kära värld, vart tar du vägen liksom?
Dagar som susar förbi snabbare än själva tiden.
Hösten 2014 går till bloggens historia som den sämst uppdaterade någonsin. Jag önskar tvärtom men det går sådär. Jag vet inte exakt vad det är men mest att jag inte räcker till någonstans. Det låter kanske bistert och lite självömkligt sådär men känslan av att det blir varken hackat eller malet håller sig kvar. På alla plan. Jag är lite här och lite där men aldrig fullt ut i varken det ena eller andra. Och det är nog där skon klämmer när allt kommer omkring. Eller det är såklart att det är så, när jag väl ser sanningen i vitögat. Jag är van att göra saker till fullo, så har jag alltid funkat. Och när det inte funkar så känner jag mig lite som fröken halvdan och hamnar i något som att vad är idén egentligen. Samtidigt vet jag att tiden är något som vi alla har lika mycket. Bara det att jag är sämst i världen på att få ihop den.
Var i skogen och plåtade häromdagen….
