Ni som har följt oss ett tag vet att för sådär fyra år sedan lovade jag min dotter, en Chihuahua. I all hastighet så slängde jag ur mig att okejrå, när du fyller 13. Fult nog, jag vet, för att stoppa tjatet. Och de tog mig på orden och dansade segerdans genom köket samtidigt som de sjöng någon slags firarvisa. Och jag sade att det är jättejättelänge tills dess. Men nästa vecka fyller hon 12. Inte så länge alls då när allt kommer omkring. Jag är egentligen totalt nedröstad i vår familj när hund eller katt kommer på tal. Fem mot en. Kristo är också med på noterna och tillsammans tittar de på youtube klipp efter klipp på gulliga hundar och sovande kattungar som fäktar i sömnen…
Ni ser ju själva hur han överdriver. Allt för pluspoängen i följetong husdjur.
Turligt nog välkomnade vi Sigge till familjen i helgen. Eller nåja, släkten i alla fall. Min systers familj och det är ju nästan samma sak. Vi bor ju till och med på samma gata…
Och själva porslinsdjuret då.. Men vad ger man liksom till en hund? För att säga hej och välkommen. Vi tänkte att Sigge skulle få en namn och adressbricka – så han aldrig springer bort från dem.
Men sålänge fick han en kompis i porslin.
En hundvalp – värd all väntan i världen.
Sigge – THE dog.
