Jag kan inte låta bli att älska Nomi´s känsla för kläder. Hennes besatthet kanske man kan kalla det. Såklart går det överstyr mellan varven, men hon får hållas. Och det är aldrig någonsin tråkigt när hon väljer kläder. Nu är hon ju bara 8, jag vet att det kommer svänga. Men jag önskar att det aldrig gör det. Att hon aldrig ändrar inställning. Att det får fortsätta att bara vara en sak som betyder något – vad hon själv gillar. Sedan kan alla andra tycka precis vad de vill. Punkt. 
Förra veckan var de på Nordiska muséet. Och trots att hon sett folkdräkter på midsommar sedan hon föddes så var det där och då det satte sig. Folkdräkt! Det är så vackert så man svimmar en smula. Och jag skulle gärna vilja hälsa såhär på distans till guiden klädd i folkdräkt, min dotter sög åt sig allt som en svamp och skulle nog hänga med dig lite sådär varje dag. Och nu hade hon ju önskat hela garderoben full av folkdräkter. Men man tar ju vad man har. Morgonen efter besöket hämtades min gamla sjuttisklänning med inspiration från tyrolen från utklädningslådan. Det är ju ändå lite folkdräkt över den när allt kommer omkring. Trasig och saknad av både resår i puffärmen och knappar. Men lite snabb sömnad på morgonkvisten och nytt band vid själva snörningen. Som ny. Och vid ögonblicket just då så mindes jag ju att jag även haft en folkdräkt när jag var liten. Så samtal i ottan till mormor som lovade att kolla med hennes kusin om den fanns kvar. 
Fredagens stora händelse. Min mamma levererar folkdräkt!
Nomi goes Folklore
Även en vuxendräkt levererades med tillhörande hätta. Kanske tjusigast i världen. 
Mormor är påkläderska.
Hon vet att hon borde ha en annan blus. Och en speciell brosch. Och särskilda skor. För det har hon sett på muséeum.
Nu surfar hon folkdräkter som det inte fanns någon morgondag. Högst på listan, Södermanland till trots, ligger önskan om en Leksandsdräkt. Absolut vackrast.
Som sagt, hoppas att det aldrig går över.
