På fredagen kom Linn med en bukett liljekonvaljer. Finaste fredagspeppen.
De handplockade buketterna. De små med de vackrast utvalda. När någon har stått med näsan nära jorden för att leta fram de allra finaste. Tagit sin tid för någon annan. Min mamma är så bra på det där. Att leta de få som just slagit ut eller de allra sista blommande innan frosten. Jag minns hur hon fick mig och mina systrar att plocka blommor till våra fröknar, ibland var det mamma själv som plockade, och bära med till skolan. Med våta servetter virade runt stjälkarna. På skolavslutningen var de extra fina.
Vad hände med de små handplockade buketterna? De känns som de försvunnit bland storslagna presenter och huvudbry om hur vi ska visa uppskattning och tacksamhet.
Och påtal om lite sällsynta saker. Nomi fick min mammas gamla handsydda dockkläder häromdagen. Lite lagade i sömmarna som det ju kan bli med små plagg slitna sedan 50-talet. Precis så som hon lagar mina barns kläder ibland. De säger att hon är bäst. Även på söndagsmiddagar och pannbiff. Dockkläderna var precis lagom många för att rymmas i en liten ask. Precis tillräckligt för att man ska se alla fina små detaljer och då ingenting göms i mängden. Ni ska se de små tryckknapparna. Och nu vet jag ju att man inte ska sno till sig från sina barn. Men titta! Hur vacker? Som Linn sade, den här hade jag kunnat ta på mig precis som den är. Fast annan storlek då.
Min egen mamma och pappa. De gifte sig en dag i början av maj, 1967. Mamma hade liljekonvaljer i sin brudbukett. Och anemoner. Varje vår letar min pappa efter de allra första liljekonvaljerna i skogen. Ibland är de bara pyttesmå ljusgröna knoppar när våren kommit sent. Men ändå. Finast så.
Jag bar min mammas brudklänning en annan majdag. Trettiotvå år senare, på mitt eget bröllop. Helt enkelt för jag tycker att den är en av de vackraste och då tänkte jag inte längre än så. Men idag kan jag känna att det vackraste av allt var ju att den var just min mammas. Och inte vilken klänning som helst. Att liksom bära ett minne i sin egen historia. I själva verket inte något storslaget och mest betydelsefullt för dem som minnena berör. Men jag tror att det är just det som är det fina. Det lilla i den väldigt stora världen. Min mamma är bra på det där lilla. Förmodligen förstod jag inte det förren jag själv blev vuxen. Eller annars tog jag det bara för givet när jag var yngre, då man tänkte att tiden varade i evighet och fortfarande kunde förlora sig själv i allt från små nyckelpigor till hur det kändes när snön träffade tungspetsen om vintern. Men värdefulla saker i sin litenhet det är det jag uppskattar allra mest idag. Som när min mamma spelar brädspel med barnbarnen i evigheters evighet, eller lagar någons favorittoffla som gått sönder, när hon kvistar över med en nybakad limpa eller helt enkelt bara är. Och plockar de där endaste två dahliorna som överlevde en köldfrusen natt och ger dem till mig.
