Det finns ingenting som inte går, enligt min man. Det är något hemskt befriande med människor som med en axelryckning påstår att det är väl bara att göra´t och sedan läser på, samlar information, vågar fråga och bara kör. Noll rädsla och noll ängslighet i sinnet. Nu känns ju poolbygge, allsköns renoveringar, terassbygge och så vidare (verkligen…) kanske lite större än just odling. Lite mer risk att göra hål i fasaden liksom eller bygga tak som ska hålla för snöiga vintrar och blåst. Men det är precis samma inställning. Nu vill jag odla och så gör han det bara. Så nu har vi massor av supergod potatis. Och tomater, chili, rädisor, kryddor, ruccola och jag vet knappt inte vad. Men växer gör det. Om jag var rik så skulle jag köpa honom ett växthus i födelsedagspresent om ett par veckor. Men förmodligen kommer han att bygga ett själv. Fast tänk vad härligt det vore om det bara stod där. 
När det kommer till odlingsinspo så har han gillat Elin Unnes The Secret Gardener allra mest. Han tycker den är rakt på sak utan en massa snack som ändå är helt onödigt i det stora hela. Han tycker den är för dem som vill ta seriöst på detta med odling men ändå ha en skön inställning till det. Han gillar sättet Elin skriver på, kanske är det bottnat i att hon är musik journalist. 
Det är något med händerna i jorden påstår han. Som när han häromdagen stack ner en hand och fick upp två potatisar. Lycka och överraskning och bedrift, i ett. Och väldigt olikt det han gör till vardags. 
Lägg av så lyxigt. Sorterna som förgrodde i verandan är Rocket och även Asterix.
Ett hav av potatisplantor är faktiskt väldigt vackert till på köpet. Så vill man dessutom ha en grönskade del av trädgården fram till skördetid så är det ju perfekt. Kristos potatisplantor växte till en djungel.
Sommarens storslagenhet. Och mer blir det.
