Vi fullkomligt älskade Bungenäs på norra Gotland. Såklart är vi långt ifrån ensamma om den saken. Fast precis innan högsäsong och sådär de allra första öppningsdagarna kändes det lite så. Här vid skyltarna lämnar man bilen och börjar traska.
Fast efter några minuter på skogstigen finns lånecyklar. Barnen var nästan lite chockade över att de skulle få cykla utan hjälm. Först var de helt eniga, nej vi går hellre. Men Viggo var den första som vågade och sedan var det fritt fram. Inga bilar så långt ögat kunde nå var nog den avgörande saken.
Djungelns lag gäller. Du paxar liksom inte en cykel för hela dagen. Har man lämnat den är det fritt fram för någon annan att ta den. Bara så du vet.
Vi följde grusvägen mot havet.
Du minns väl känslan?
Havsvindar kräver frisyrpaus.
Och dikena var fulla av rödklöver.
Vi hade hört att platsen skulle vara av det magiska slaget och ju mer vi närmade oss steg förväntningarna. Ett par jätteskorstenar alldeles bakom träden. Och en skorsten är väl aldrig just bara en skorsten…
Den gamla handelsboden var stängd för dagen. Men annars är den full av liv och bullar och annat viktigt.
Även Bungenäs matsal hade inte kommit igång försäsongen. Men där kan du både äta och sova. Det ska vi göra någon annan gång. Så vi följde skylten mot den ursnygga Kalkladan.
Skälsö arkitekter har blåst liv i väggarna i platsens alla byggnader. Och det är minst sagt magiskt.
Såhär den första öppningsdagen är inte ens pelargonerna på rätt plats.
Kalkladan rymmer både restaurant, konserter, konst och i sommar lite Värvet.
Och så kortleken igen. Alltid med. Trolleritricken är oändliga.
Matsalen till vänster om vägen och Kalkladan på motsatt sida.
Alla häng i världen borde ha gungor i träden. Som en kompisgunga med utsikt över vågor och himmel.
Det här var innan repet brast…
Lunchen var helt fantastisk. Barnen åt oxbringa och insåg att det kanske var godast i världen.
Havsvindar gjorde att kortspelet fick flytta in. Inte varje dag man spelar vid de kanske största bord man sett.
Klurigt värre.
Över Furillen, vid andra stranden, låg ovädret och vilade. Vi tänkte att vi kommer få cykla i både spöregn och åska. Men det kom aldrig över vattnet. Tänk att lite hav kan skilja sol och storm åt.
Om någon dag sådär skulle de gamla militärsängarna få tillbaka sina madrasser som legat i vintervila.
Liv.
Om du har en strand full av sten så kommer du aldrig vilja gå hem. Det finns alltid en sten som är bättre än den innan. Plattare och med mer studs.
Bungenäs är alltså ett gammalt kalkbrott som var aktivt i början av 1900-talet. I mitten av sextiotalet tog Försvaret över hela halvön och vi vanliga fick inte sätta vår fot här. Platsen kan skatta sig lycklig att just rätt person köpte den. Byggnaderna blev K-märkta och med all respekt för naturen, havet och hela alltet är platsen just så magisk som det nog var tänkt.
Vidderna rymmer så mycket fantasi att du kanske tror på en annan planet.
Räkna med en heldag på Bungenäs. Minst, du kan ju alltid sova över. Jag tror vi alla blev lite tagna i själen. Av tystnaden och av det vidsträckta, karga. En cykel och vinden i ansiktet. Kanske var man alldeles ensam i världen för en stund.
Igår hörde jag om någon som gjort smultronsylt. Snacka om drömsylt.
Det var sex barn som somnade gott i bilarna senare.
Kanske är det här det enda vi behöver. När allt kommer omrking.
Vägar utan bilar är rena rama drömmen.
Varför bara ramla ner några meter från ett träd? Man kan ju alltid köra omkull lite också när man ändå håller på.
Nomi och modighetsmärkena.
