Ett av de allra bästa med städer är att vakna i dem. Helst tidigast av alla. När vi bodde i Stockholm så sprang jag ofta sådär innan klockan sex. Det var magiskt. Inte för själva springturen. Utan för känslan av att att vara nästan själv. Och sedan vara med när staden vaknar. Sakta med säkert. Jag älskar det. Lika mycket som jag älskar att sova med öppet fönster mot en stad och somna till ljud och människor påväg i natten. Ljud som tystnar alltmedans man sover djupt. Och sedan vakna när allt är påväg tillbaka. Skillnaden är liksom mer markant. Det är inte bara ljuset som kommer utan själva livet med det. Så är det inte där vi bor, fast jag älskar koltrasten också. Hursom, om man nu ändå är i Malmö så kan man ju bli fruktansvärt sugen på att vakna i Köpenhamn. Nu hann vi ju vakna innan för vi var ju tvungna att ta bilen men att promenera i ett nästan folktomt Köpenhamn en regning söndagsmorgon är inte heller fel. Väldigt rätt faktiskt. Och sedan en frukost. För att vända om mot Sverige igen. Kan kanske inte tänka mig en så mycket bättre söndagsmorgon…
Frukosten åt vi på Atelier September.
Så fint ställe.
Och jag älskar Köpenhamn. För brokigheten och för att det saknar ängslighet.
Ni fattar ju. En söndagsfrulle med sin bästa. I en stad som vi egentligen inte skulle vara i.
Jag glömmer alltid bort grapefrukt. Fast nu drack jag grapfrukt juice med. För att komma ihåg att det passar mig.
Sedan började jag fantisera. Om den där lokalen runt hörnet. Den med fönster mot innergården som såg ut som en tavla. Och dörren av glas, som man var tvungen att nå via en liten trapp och en gång med gammal pärlspont på väggarna. Om hur någon ringde och sade att det vore allt bra med ett danskt Mokkasin. Det var liksom som om själva stället hade viskat mitt namn. Och ja, precis samtidigt så blev det visst något väldigt skönt och härligt och ganska stort ledigt med utsikt över takåsarna. Och om vi möjligen kunde tänka oss att ta vårt pick och pack och ungarna sådär på direkten. Kanske imorgon. Javars… det skulle nog gå alldeles utmärkt. För min del i alla fall. Sedan såg jag Sverige vid slutet av bron, genom diset… Men härlig dröm var det.
