Om vi låtsats att helgen började med fredag morgon så gick jag upp supertidigt och försökte strukturera lite. Jag är rätt dålig på det automatiskt så det blir oftast rätt kaotiskt mellan varven. Men när jag lägger manken till så blir det nog ganska bra. Till sist i alla fall. Men där är jag inte riktigt ännu. Fast jag har en ny plan, den här gången ska det nog bli bra.
Jag strukturerade mig mest halva dagen alltmedans barnen jullovade sig sitt allra bästa. Imorgon är det skola igen. Framåt eftermiddagen satte jag Viggo på lite Illustrator-jobb. Det är så bra att när Linn är ledig så fixar han det jag är usel på. Han gjorde iordning presentkort till mig, som Liv senare fick leverera. Bra med hjälp.
Såhär kan ett presentkort se ut på Mokkasin. Man liksom fiskar upp det i snöret.
På lördagmorgonen tog jag min man med mig för att reka lite locations för ett stundande jobb. Vi åkte genom världens vackraste vinterlandskap. Och hade sedan väldigt svårt att slita oss från det vi skulle få se.
Jag kan bli drabbad av hus. Så att jag inte kan sluta tänka på det sedan. Och det var precis vad som hände den här lördagförmiddagen.Det är som om historierna jag får mig berättade blir alldeles levande och jag insuper varje millimeter av det jag passerar. Det är som om hundratals år med dess människoöden bara fastnar i mig, liksom griper tag i hela mitt väsen. Ärligt talat så var jag helt tagen efter två timmar på den här platsen.
När jag kom tillbaka till stan tog jag mig i alla fall samman, för en stund, och letade rekvisita. Och jag lovar att folk tycker man är rätt knäpp på riktigt. Fast det finns ju värre saker än att kånka plastblommor genom snö. Efter det sov jag i ett par timmar. Det var de där husen…
Söndag innan vårterminsstart. Helt klart dags för ännu mer struktur. Vår källarnedgång är allt annat än glassig men den är sjukt bra. Nöjd med korgarna som äntligen kom på plats. Jaja, lite snett men här är det alltid bättre med snabbt än flott.
Kramsnö är bra snö. Kidsen hade fullt sjå att bygga. Killarna var lata och var något avis på de andra två framåt kvällen…
När mörkret kom hade nämligen Nomi och Liv lyckats bygga väldigt höga väggar. Det kändes så ombonat att de spelade Uno därute.
Emellan snöbyggandet for vi på 96-årskalas. 
Nittiosex år. Det är verkligen jättemånga år. Min mormor Anna-Lisas födelsedag. 
Där är bröllopsfotot på min mormor och morfar Sven. Och mamma och pappa ner till höger. Och min mamma med rosett. Mormors hem är verkligen översvämmat med bilder. Tänker att det blir så när man nästan levt i hundra år. 
Nomi sjöng lite. 
Tänk att jag har fått ha min mormor så länge. Och att mina barn har fått lära känna henne. Helt otroligt när allt kommer omkring.
Det är bara Anna-Lisa som har kungaböcker till Nomi´s stora förtjusning. Tydligen var Madeleine´s vagga något förskräckligt fult medans Victoria´s var supertjusig…
Kristo fick ett par böcker med sig från bokhyllan. Sedan vinkade vi till mormor upp till köksfönstret på första våningen. Så har vi alltid gjort, så länge jag kan minnas har hon kikat ut där bakom gardinen, vid samma fönster och vi har vinkat varandra adjö.
