Plåtningarna för Numero 74 var minst sagt en utmaning. Egentligen mer än jag tänkte från början. Att fotografera sommarbilder, med tema på naturen, i sen september och oktober kan liksom vara en aning vanskligt. Regn ena dagen, dimma en annan dag, dystraste dysterljuset och för inte tala om blåsten. Jag har nog aldrig tänkt så mycket på den satans blåsten under hösten som gick. Tipis som blåser iväg, sänghimlar som lyfter och stjärnor som snurrar. Och snurrar… Men ändå, ni förstår det härliga ändå, eller hur?
Lite såhär kan en dag vara. Bilen packas proppfull med allt vi kan tänkas behöva. Om vi har hunnit innan så har vi rekat bästa stället för plåtningen. Sedan kan det hända att det inte alls funkade som vi trodde. Den här dagen började i alla fall som planerat. Björkskog med solen i ryggen.
Vi klättrar alltid väldigt mycket. På stegar, i träd och där vi kommer åt. 
Och bäddar och donar, precis som om skogen vore vårt enda rum.
Från vägen såg det ut såhär. Det roliga (eller kanske tvärtom) var att vi hade sisådär tio polisbilar som tränade omkörning på raksträckan precis bredvid. När vi kom med säng, lampa, textilier och tusen grejor stannade en av dem och vevade ner rutan: Jaha. Och vad ska ni göra här då? Inte en sådan när mjuk fråga utan mer som om vi var i full färd att ta över skogen. Jag som inte tyckte att de ägde platsen mer än oss ilsknade till lite. Men vi enades. De skulle hålla sig på vägen. Och vi i björkskogen. Svårare än så var det faktiskt inte.
Det bästa med alla träd är att fantasin är automatisk.
Här är det lika härligt som det faktiskt ser ut. Men minuterna efter insåg vi att det var nog som vi befarade från fösta början…
… det var liksom lite av ett kärr. Och ju mer dagen gick och desto mer vi klampat runt blev lerpölarna bara större och större. Och djupare och djupare. Det var som om marken ville säga något till oss. Typ, det räcker bra nu.
Så vi packade samman alltihopa. Och alla som åkte förbi trodde nog precis som polisen, att vi tänkte slå bo. 
Björkskog alltså. 
Vi har roligt i alla fall, väldigt roligt. Det är ju liksom själva meningen. Sedan tar vi allt annat på köpet.
Nu ska jag blåsa min dator. Totalt. Alla förinställningar. Allt. Och ja, jag vet allt om export. Men jag känner att det är nu eller aldrig. Jag fick ett sådant fasligt sug efter att ”börja om”. Lära om. I allt. Så min Mac ska numera inte användas som en PC. Och alla mina trehundra förinställningar ska jämnas med marken. Bara för det är lite mer intressant på så vis. Wish me luck!
