När jag var yngre så reste jag jättemycket. Det var liksom det jag levde för under en tid. Samla pengar och fara iväg med en ryggsäck och noll ängslighet i bagaget. Okej, det fanns väl stunder som inte var helt genomtänkta och gjorde man inte alltid det smartaste draget men ändå. Jag reste, vi såg länderna utanför allt vad resorter hette, och jag ryggade aldrig eller skippade något pågrund av någon slags påhittat rädsla.
Sedan fick jag barn och med det kom ängsligheten. Inte så att jag var livrädd för allt vad resa hette men tusen miljarder gånger nojjigare. Säkra kort gällde liksom plötsligt. Inte backpackning till ställen där en västerlänning blev dagens stora händelse. Eller biljetter hit och dit med osäker resrutt. Kära nån och aldrig i livet.Plötsligt blev jag flygrädd också, som ett brev på posten. Jag förstod inte mycket av det, jag som alltid tyckt flyga var hur superhärligt som helst. Mest för själva grejen att vara på väg. Mot okända historier liksom. Men nepp, plötsligt grep paniken tag om mig som om det verkligen inte fanns någon morgondag på riktigt. Och den är inte bot på ännu faktiskt. Jag är som asplöv oavsett om vi ska till Paris eller långt som nu. Kanske gjorde nojjorna att jag sade högt att jag har ingen reslust längre, jag har ju rest så väldigt mycket… Vilken grej att säga, som att säga nej till allt som finns där utanför ens egna lilla värld. Till äventyr och sådant som formar oss.
Och kanske kan man då,när man kommer utom Europas gränser eller åtminstone så långt som till Thailand tänka att vi stannar där innanför det väldigt superlyxiga hotellet. Ett sådant hotell som jag aldrig någonsin varit i närheten av tidigare. Att man liksom vaggar sig in i allt det där. Å tänka sig vad allt är tjusigt här och enkelt och rent och egentligen mest bara ojojojojoj till alltsammans. Och barna då, de spanar tindrande på alla palmer som vajar mot havet och säger tänk att vi åkte till ett sådant här ställe ändå och trots allt. Och de badar som galningar och dricker fruktjuicer med sockerlag som om det vore vatten. Och det är jättehärligt alltsammans. På sitt vis. Men ändå…
Vart är dofterna, ljuden och allt som inte ser ut som hemma. Och oh nej, vi har ingen miniresort på tomten. Men vart är allt det lite lagom äventyrliga? Nu är inte södra Thailand världens outforskade ände men det behövs inte många meter från hotellet där allt är lite skönare. Lite annorlunda. Och helt klart något som sakta men säkert luckrar upp en fyrabarnsmamma i tankarna. För hur underbart lyxigt och fantastiskt allt är där borta vid hotellet så är det nog precis den typen av ställen som spär på ens ängslighet. Som helt enkelt gör det värre. Det är liksom väldigt enkelt att bara låta sig vaggas in av lyx där allt redan är ordnat. Att barnen får för sig att det där är det rätta landet och det andra alldeles fel, fast det egentligen är precis tvärtom.
Nu är det Viggo som ser lite butter ut. Men tvärtom. Han ska backpacka så snart han får. Helst tåget direkt till Amazonas. Med flyg går man miste om så mycket på vägen. Han har ätit sig igenom allt som inte är likt det vi har hemma bara för den sakens skull.
Som sagt, vi är överhuvudtaget inte vid världens ände. Men något som banalt som att gå på en dammig väg med fullmånen lysa över sig kan räcka gott för att innerst inne veta att Thailand är inte detsamma som vårt hotell.
Och att alla som jobbar har inte blå uniform med stiliga frisyrer och namnbrickor på bröstet. Och pratar perfekt engelska och säger yes, yes till precis allt och att vi sätter upp det på rummet.
Och en disco-tuktuk med flames är betydligt mer intressant än en taxi som man beställer i repan.
Jag sätter ingen som helst värdering i hur man själv väljer att resa. Vad man önskar mest i hela världen för sig själv och sin familj vet bara du själv. Jag är bara glad att dofterna, ljuden och alla möten är alldeles runt hörnet. Och helt inom räckhåll för oss.
