Vi vaknar i söndagen och ett grått Sverige sett från molnen. Och i allt det andra. Märkligt det här med att komma hem. I vanliga fall brukar jag känna att det oftast är trist men ändå lite lagom skönt. Fast just nu känns det annorlunda. Och jag vet att det inte hänger på solen och havet i jämförelse med det alldeles grå, alldeles innan vår, som nu far förbi oss utanför tågfönstret. Och det hänger definitivt inte på Koh Lanta, inte överhuvudtaget. Och inte ens på Chiang Mai tröst att jag känner att den staden redan har hamnat på listan av de mest härliga.
Allt det som känns är att vi lämnat en hel hög av nya vänner. Nya människor som jag vill ha i mitt liv varje dag, såsom man önskar mest av allt om dem som har ett speciellt ställe i mitt hjärta. Det fina är att jag delat allt detta med både Kristo och barnen. Jag har träffat många nya fina vänner de senaste åren, så jag allt som oftast hamnat i ett slags lyckorus att alla dessa har korsat min väg på ena eller andra sättet. De flesta mötena sker dock på en egen hand (åtminstone till en början) vilket kan kännas nog så frustrerande när man ska berätta efteråt om alla kärlek i luften. Så just därför känns det extra fint att denna gång fick vi alla känna det lika mycket. Att få känslan av att vara så självklar i ett nytt sammanhang, att vara som hemma på en helt ny sekund . – Det känns som vi är superstjärnor, sade Viggo vid avskedet när vi lämnade villan, när slängkyssarna for i tusentals genom kvällen. Och när vi kramat om Amelie och Manuel på Bangkok´s flygplats, som for vidare mot Paris, stod vi kvar och såg dem försvinna mot en annan gate. – Det är som om vi alltid känt varandra, sade Liv, fast vi bara träffats i en vecka. Precis så är det.
I Thailand delar man alltid på maten. Ingen ska någonsin gå hungrig eller kännas lämnad utanför. Detta är precis samma om man lunchar vid fabriken eller sitter restaurang. Jag har alltid älskat att plocka fram många rätter. På det viset blir det till och med lite evighet över en alldeles vanlig lunch.
Det absolut finaste med Numero 74 är allt snällt som hänger i luften dagarna igenom. Trots att ett superproffsig jobb utförs till höger och vänster, saker ska lösas och vridas och vändas på. Vissa dagar befann vi oss hemma hos Poupy i hennes fantastiska hem. Här putsats det på logon och Kristo lägger pannan i djupa veck.
Mått fastställs på nya mönster. Liv och Nomi får agera provdockor.
Medans andra hugger in på godsakerna.
Till och det kreativa arbetet är alltid för hand och kalkylering görs mot solstrålarna.
Alltså. Poupy´s hem är fantastiskt. Saknar redan ihjäl mig på allt häng där.
Så väl utvalt och så vackert.
Och grunden av cement, det mörka återanvända träet plus Numero 74`s egna produkter. Match in heaven.
Vem vill inte jobba precis såhär. Mot kuddhögar och i skuggan som redan är uppvärmd av solen. Nadia och Marie med full fokus.
Då så var vi framme i Katrineholm, hej.
