Igår drog vi på oss paljetterna, åtminstone en av oss. Och for till stan för att gå på Operan.
Den där valväskan. Hur söt? Rymmer inte så mycket mer än det allra viktigaste men kan användas som gosedjur och kudde, bra ju.
Vi hängde en stund vid Karlaplan och Charlie fotograferade allt han kunde. Från vrålåk till en stackars giftaskille som körde mini-triathlon i allt från fontänsimmande till att cykla i badbrallor. Kanske har vi lite olika syn på det där med en bra bild.
Min mamma och Liv. Tycker det är fascinerande hur mina föräldrar står ut med dessa tweenisar. Så mycket mer än man själv. Men det är kanske så det blir.
Min pappa och Charlie. Då vi inte är sportfantaster direkt i vår familj så är det hos morfar Charlie tankar fotbollsfakta och alla händelser som kan räknas in i sportgenren. Det är där de bästa tipsen finns och bästa sällskapet för alla matcher i världen. De här två framför tv:n vid en stormatch, ni förstår säkert… Som grekiska för min del.
Vi åt en tidig middag på Lo Scudetto.
Hur många bilar kan man fotografera? Charlie var lyrisk. Östermalm är ju proppat med flotta vrålåk och det fortsatte när vi närmade oss Operan.
Absolut sista sekunden.
Bara att vistas på Operan är ju något alldeles särskilt. Det är ju väldigt vackert såklart men jag tänker också att det är för att det är så vansinnigt olikt det man gör till vardags. Man känner ju liksom som ett sus i magen redan när man öppnar dörrarna. Alice i Underlandet måste vara den perfekta baletten att börja med. Som barn men kanske även som vuxen om man inte har vanan. Mycket för att det är modernt i all sin klassiska form, med videoteknik och stundtals lite som en snabb tecknad film. Det händer något varje sekund och blir du inte som uppslukad ändå så har du ändå något att fästa blicken på. Men det är lätt att bli förtrollad, jag kom på mig själv att liksom tappa allt annat och bara fångas av allt som hände på scenen. Jag tror jag måste smälta det hela för att veta exakt vad som händer med en, tänker att det kommer efteråt. Barnen var också som i den andra världen, inget gnäll, inget när är det slut och bara – det är så bra.
För ett par år sedan besökte vi ju Operan under dag så de hade som öppet hus. Rekommenderas varmt om sådant kommer igen. Då har man historierna i bakhuvudet när man sitter där och det är fint.
Kikare är bra. Och att läsa in handlingen innan om man inte har koll. Och kanske förklara lite vad allt handlar om.
Ja vad säger man, det är lätt att skratta åt dem såhär på distans. Sist ut från Operan i alla fall.
Stockholm börjar bli sommar och det finns nog i ingen stad i världen som känns så härlig just då. Nu kära ni, ska jag hoppa på ett plan.
