Hemma igen. Med varmt hjärta och träningsvärk. En högst oväntat kombo om sanningen ska fram. Nu gäller det bara att hålla fast. Tvärfast och inte ramla in i mina usla vanor igen. Trots att de sista veckorna innan sommarlov och semester gör sig högst påminda.
Så andas. Kanske inte såhär, när det är några meter ner till stengolvet. Men ändå.
Kanske är det fokuset man inte får släppa. Fokus på att man alltid har ett eget val när det kommer till kritan. Och så var det där om inbillningen om att allt går så mycket bättre om vi stressar som om det inte fanns någon morgondag. Vilket är helt osant och med motsatt verkan.
Kanske ska jag aldrig säga nej när mina flickor frågar om jag kan fläta deras hår. Säga nej eller kanske eller vi får se om vi hinner. Ett flätat hår bör ju inte vara beviset på en lugn morgon, då har något gått snett.
Det här är Linn och inte jag.
Kanske upplever många som träffar mig som rätt lugn. Eller åtminstone inte som om stressen ligger som ett ont moln runtomkring mig. Till saken hör att jag har lätt att släppa saker, att jag är väldigt bra på att låtstats att saker ser helt annorlunda ut än vad de egentligen är. Jobb liksom, har jag verkligen ett jobb, kan jag tänka under en stund när bergen är sagolika och istället fundera över hur snabbt solen går ner. På några futtiga sekunder ligger utsikten dunkel och mörket kommer krypande. Hur lätt är det inte att missa alltsammans…
Men lika mycket som jag kan invagga mig i en låtsatsvärld lika mycket kan jag sluta att andas och inbilla mig att själva världen är nära att gå under när saker hopar sig som de gör. Det märks nog inte jättemycket utifrån men det sitter väl förankrat i hela mitt väsen.
Det är då det gäller att påminna sig om att det faktiskt går att kombinera solnedgångsräknande och jobb. Och världen rasar inte trots att det inte blir exakt så som man tänkte från början. Att lägga saker på en nivå, en bra balanserad nivå.
Och ja, hur var det med stöket. Inte så mycket balans där. Gissa vilken fåtölj som är min? Kanske är jag en plåga att dela rum med… men det må så vara.
Skratta mera. Det låter ju klyschigt värre men det är bra att påminna sig.
Och yoga mer. Varje morgon startade vi med Yinyoga vilket fastnade som min nya favorit. I kombination med Viryayoga framåt kvällen.
Och maten då. Jag är ju en sådan som glömmer. Det är verkligen inget jag är stolt över, snarare tvärtom. Så urbota korkat.
Att yoga såhär är kanske inte allas vardagsyoga.
Å andra sidan tänker jag att vi har så mycket sparat i våra sinnen och det är precis som de gör sig påminda just i yogan.
Det kommer bli mitt års största utmaning att hålla fast vid den här veckan. Eller möjligen inte bara detta år utan allt tillsammans. Att inte låta den fladdra iväg bland jobb och måsten.
Pernilla vår yogalärare – som gjord för allt detta.
Såklart att vi passade på att samla allt i bilder. När man nu ändå hade chansen. Utifall man skulle glömma mellan varven.
Men det var ju mest det hela det här blogginlägget gick ut på, att jag tänker inte glömma. Hur mycket kaos det än blir.
Och förresten, alla borde ha en fåtölj precis där bergen börjar.
