Jag är ju ingen rosenmänniska direkt, sade jag igår. Vaasaaduu?! frågade Nomi med uppspärrade ögon som om jag nyss sagt världens mesta osanning. Som om det inte vore möjligt. Hon älskar ju rosor och har alltid gjort, och allt som har med rosor att göra. Rosglass, roslemonad, rosgodis, rostvål… Men just på det nästintill hysteriska viset har jag aldrig varit. Fast jag måste nog säga att jag med åren insett att rosor i vår trädgård är min absoluta favorit.
För att inte tala om andras rosor. Jag har varit när att krocka med Katrineholmsbussarna ungefär tio gånger, och nu ska tilläggas att bussarna i den här staden går inte särskilt ofta, för jag är helst besatt över de rosorna som blommar utmed vissa gator. De som själva kommunen har planterat. Det underliga är att jag aldrig märkte när de började växa och så vips en dag blommade de så jag blev bländad. Och liksom upp i halva luften som små skogar av rosenblom. Jag har i mitt stilla och ytterst hemliga sinne funderat på att sno några en natt, det skulle aldrig märkas om det blev tre färre av miljoner.
Nog för jag avundas trädgårdarna där rosorna hänger över staketen. För att inte tala om det gula huset där rosenbusken har fortsatt växa och lagt sig till rätta över taket. Men ändå så älskar jag våra små rosenbuskar, som nästan inte borde kallas just buskar utan snarare bara rosor, lika mycket som de stora som vi flyttade en gång men blommor på som de inte gjort annat, på sitt nya ställe. Jag tror jag förstår de som ägnar rosorna sin halva vakna tid. Det finns inga andra blommor i vår trädgård som fångar min uppmärksamhet såsom rosorna.
Sedan är det min absolut favorit att ta med in. Såklart för doftens skull.
Men också för att den gillar att vara inne också. Att den står där alldeles vacker ända tills bladen faller. Och förresten är bladen vackra de med. Så nu har jag lovat mig själv att så länge jag bor här så får det bli en rosenbuske i present, till oss från mig. Jag har därmed lagt ner alla andra planteringsplaner. Jag tänker nämligen på om sisådär hundra år… Då kommer vårt hus som faktiskt döptes till Granliden 1913, liksom ha bytt skepnad. Inte för att det är en enda gran i sikte här just nu men då är planen att det kommer drunkna i rosor. Rosenliden på åsen, flott värre.
