Jag har öppnat fönstret tidigt varje morgon då vi sovit just här. Mest för att de ska vakna till staden och alla de där ljuden vi inte har hemma.
Systrar. Den lilla med Liseberg´s åkband. Den stora med Way Out West runt armen.
Väggfärgen var exakt den de önskade för någon speciell musikgrej. Ibland tänker jag att de är alldeles galna men att det är bra med just den galenheten. Kanske inte de i rummet bredvid tycker exakt samma.
Vi är påväg hem från Göteborg och ett högst otippat tågstopp på sådär fyra timmar… Det var desto härligare dagar de vi har bakom oss, innan själva hemresan. Vi bodde på Hotel Eggers. Är ohjälpligt kär i hotell som man inte byggt in i färdiggjorda moduler och konstig ventilation. Där det fortfarande knarrar när man går över golven. Och man låser med nyckel. Och slipper korten som jag alltid lyckas avmagnetisera. Där det just går att öppna fönstret mot världen utanför och där man sover precis som hemma. Säkert helt enkelt för att det sitter i väggarna, så måste det ju vara.
Vissa i familjen kände sig såklart som fisken i vattnet eller som hemma.
Det var allt det vackraste hotel hon bott på någon gång.
Ett av de tre äldsta hotellen i landet fick vi veta. Som just nu står i varsam renovering.
Nomi önskade sig till under takåsarna precis som Kristin. Jag visste ju att hon brukar hänga här, på jobbet liksom. Nomi drömde om allt som fanns där och om alla som bott just här. Märkligt det där att vissa av oss känner tidens vingslag sådär automatiskt.
Ljuvliga detaljer var man än tittade.
Göteborg under ett paraply kan man nog sammanfatta de här dagarna. Kristo och Liv har dansat i regnet på Way out west, vilket var grymt hursomhelst. Alltmedans vi andra som inte hade åldern inne ( och hon som drog lite av nitlotten ) hängde på Liseberg de enda soliga timmarna, förutom idag då. Fast mysigt har vi haft, karusellkaos till trots. Å andra sidan var det ju bara en dag av fyra vilket även jag står ut med.
När Sia spelade vid midnatt på lördagen låg den här killen med huvudet på kudden och snapchattade med sin storasyster. Bedrövelsen var stor att inte ha åldern inne just de här dagarna. “jag tror jag börjar gråta…”
Hänga med de här är som sockervadd för själen.
Festivaldojjor…
Äntligen kom solen tillbaka. Just idag till råga på allt. Fint med lite utelunch. Middag åt vi annars på Taverna Averna i fredags kväll. Och kidsen ville absolut ha en favorit i repris sedan ett par år, på The Barn i lördags.
De här två kom blöta ända in på strumporna till fredagsmiddagen. Sedan drog Kristo tillbaka på Pj Harvey medan jag och barnen åt efterrätt i godan ro för att sedan ströva genom natten mot spårvagnarna i ett hällregn. Kan nästan inte tänka mig något mysigare.
Fast det är fint om dagarna i solsken också.
En tur till Artilleriet Kitchen såklart.
Nomi lyckades skära sig på en ostkniv och fick plåstras om…
…medan de andra tre sysslade med ett socialt experiment, som de sade, utanför på soffan… Det var något om Viggo´s tröja och vem som skulle ta upp den från marken. Det blev tydligen en hund?!
Såhär delar vi intresset för kökssaker.
Verkligen helt ointressant om man inte får pilla på ostknivar i alla fall.
Gå in i Artilleriet Studio med fyra ungar är inget jag rekommenderar. Kära nån. Hjärtat i halsgropen mest hela tiden. Det är såklart att det skulle vändas och vridas på dyrgripar till höger och vänster. Liv var dock stört imponerad och fattade inte varför vi har det precis såhär hemma. Alltså, jag vill bo precis såhär… jaja, jag med…Varför kan inte vi bo i en sådan här lägenhet? Alltså exakt såhär? …jaja, jag fattar…
Alla var rätt sugna på samma sak. Att helt sonika flytta in alltså.
Själv kunde jag tänka mig att ta med köksmodulen till höger.Det gjorde jag inte.
Sedan satte vi den här modiga tjejen på ett tåg till Alingsås där kompishäng väntar för några dagar framöver. Själva hoppade vi på tåget mot Katrineholm klockan 16.30 och skulle ha kommit hem strax efter sex. Men tji fick vi. En bro i Töreboda gick inte att stänga och vi sitter fortfarande på tåget. Beräknas ankomma Katrineholm framåt 22.30 sådär fyra timmar försent… Oja, det finns värre saker här i världen…