Idag är det åtta veckor sedan jag blev fyrabarnsmamma och de här två godingarna kom till världen. Hela graviditeten gick jag runt och var orolig för hur allt skulle bli. Såklart. Jag menar två barn till. Helt oplanerat. En chock. Tänkte mycket på de andra barnen. Hur vi skulle kunna räcka till för alla. Och mitt arbete. Med två företag har jag inte möjlighet att vara borta någon längre tid. Oro, oro, oro.
Men så kom de. Och den känslan. De var här, de mådde bra. Så obeskrivligt mycket kärlek. Och helt plötsligt så var det så självklart. Självklart ska vi vara fyra barn i familjen! Så kändes det. Så känns det. Vi fixar det.
Självklart är det mycket jobb. Men de har, fingers crossed, sluppit ont i magen, ingen kolik. Och även om jag kämpar för att räcka till så är det mest ljuvligt. Bebisdoft, bebisgull, bebisleende, bebiskärlek. Och allt detta x 2.
Nä, nu ska jag göra mig klar för att åka till arbetet. För det var ju det där med mina företag. Tajmingen för att bli oplanerat gravid kunde inte varit sämre. Tur att vi är två föräldrar i familjen. Sedan den 18 mars när Charlie och Svante föddes så har Fredrik varit hemma från sitt jobb. Och han kommer att fortsätta vara det i ett år. Så att jag ska kunna vara flexibel och jobba. Visst är det svårt att skiljas från varma små bebisar med världens gulligaste små tår att pussa på. Men jag vet ju att jag kan komma hem och pussa på dem om några timmar. Längtar redan.
