Det var ett alldeles sagolikt bröllop vi var på i lördags. Jag kände mig verkligen fin i min klänning från Zara. Bar den tillsammans med Lite Kate, Lite Pirat och Lite Fatima. På torsdag åker jag till Istanbul och då kommer klänningen att bli helt perfekt på takterassen på den här restaurangen. Har ångest för att åka ifrån barnen och Fredrik men vet samtidigt att den kommer att släppa så fort jag landat. Kommer ihåg första gången jag skulle åka ifrån Ella. Det var till San Francisco och jag hade sådan separationsångest. San Francisco låg så väääldigt långt bort, så mycket kunde hända. Ett helt världshav och en hel världsdel låg mellan oss. Jag var uppe hela natten och fixade, packade, städade och skrev långa kärleksbrev till henne och Fredrik fall i fall något skulle hända och vi aldrig skulle ses igen. Kontrollbehovet var enormt och det var med skakiga ben jag tog mig till Arlanda (vi bodde i Stockholm då). Jag var så trött efter att ha varit uppe hela natten så jag somnade med en gång jag satte mig på planet. När jag vaknade kändes det mycket bättre och när vi landade så släppte det helt. Jag kunde inte kontrollera något i alla fall, så då var det bara att njuta av stunden och dagarna där och då. Sedan dess har det blivit lite lättare att bege sig ut på resor utan barnen men jag känner fortfarande av det. Pussar extra mycket på barnen och stålsätter mig inombords för att inte känna efter för mycket. Känner ni igen er?
