Sedan i fredags morse har jag varit själv med alla barnen. Eller ja, pappa som lämpligt nog gick i pension när Charlie och Svante kom i mars hjälpte mig i fredags och även idag. Han är en riktig klippa och en stor hjälte som finns där och hjälper mig och framförallt Fredrik i vardagen. Även mamma, Fredriks mamma och pappa samt våra syskon finns där alltid som back up. Vi är verkligen bortskämda med hjälp. Tror inte, eller rättare sagt VET att vi knappt hade fått ihop vårt liv utan dem. Dessutom har vi bra uppbackning med vänner. Som till exempel i lördags när jag lämnat min systers födelsedagskalas och stod utanför godis- och filmbutiken. Jag står och sätter fast barnstolsfästena på vagnchassit och tänker mig noga för, R som i höger och L som i vänster. Men när jag sedan sätter på bilbarnsstolen (med Svante i) så går det inte alls. Jag trixar och fixar och tittar och läser och svettas. Och Ella och Petter står och studsar bredvid och säger om vartannat – Kan vi gå in och köpa godis? – Kan vi gå in och välja film? – Kan vi gå bort och köpa falafel? Och medan jag andas och säger – Nej, nej, nej, stå kvar på trappan så att folk kommer förbi, så fastnar plötsligt fästet helt. Och går inte att dra loss. Jag försöker dra. Ingenting händer. Jag får ta ur Svante ur stolen, skicka in Ella och Petter i bilen för att hålla Svante. Petter börjar gråta för att han tror att han inte ska få något godis och på trottoaren sitter Charlie i sin bilstol och tittar på oss allihop. Och då. Då kommer Ulrika. Min fantastiska vän och granne. Ulrika. Stark och handlingskraftig. Hon höll i stolen och jag drog. Och drog. Och drog till slut loss fästet. Utan att något gick sönder. Ja, nu var det inte hela världen. Jag hade fått ringa syrran som har en bilstol till sin 3-månaders som vi hade fått låna. Men lite meckigt hade det allt blivit. Och det är just det. Att det kan bli lite meckigt så där emellanåt att vara 2 vuxna med sömnbrist och 4 pigga (eller sjuka) barn i familjen. Men förutom just det så är det förstås helt jäkla ljuvligt också. Som när jag sitter och äter min frukost och alla fyra spelar fotboll i köket. Eller ja, två spelar men har varsin bebis i mål. Då glömmer en lätt att första bebisen vaknade 4.30 imorse och somnade om precis när den andra vaknade. Då tänker en bara på vilken tur man har. Och på att mannen kommer hem från sin resa ikväll. Om nu stormen inte drar in och gör allting lite meckigt igen. To be continued.
