Just nu befinner jag mig hemma. Ensam. Det är första gången på evigheter som jag verkligen sitter och reflekterar och låter tankarna flyga. Tillåter mig att vara långsam. Vilket egentligen är en sådan himla viktig del av mig och den jag är. Jag är egentligen väldigt långsam. Fast otålig. Jag har pratat om detta innan, att detta är det mest frustrerande i mitt liv. Att jag är både och. Att jag gillar att vara långsam och verkligen känna in saker samtidigt som jag gärna pushar saker och driver och snabbar på i ett rasande tempo. Jag vill så himla mycket. Och jag är glad att jag har människor runt omkring mig som hjälper mig på vägen. Men att få tvillingar ovanpå två barn och två företag är nog det mest prövande jag kunde utsätta mig för. Jag och Fredrik försöker leva på som om allt är som vanligt. Det finns inget annat sätt att göra det på. Och Charlie och Svante är gudagåvor. Såklart. Jag ångrar inte en sekund med dem. Eller något av barnen. De är som sagt gudagåvor hela bunten. Friska, fulla av energi och alldeles alldeles underbara. Vi har ingenting att sörja över, vara ledsna över, inga sjukdomar, inga prövningar på annat sätt. Jag är så otroligt tacksam. Men det betyder inte att det är lätt. Det är stenhårt arbete varje dag. Bara att komma iväg på morgonen är ett projekt med planering likt en expedition som ska bestiga ett berg i Himalaya. Och denna eviga barnuppfostran. Varje dag. Repetition. Och energin räcker liksom inte till. Min energi tar slut. Till allt som jag egentligen också vill. Jag märker det så tydligt nu för tiden. Jag tvingas stänga ner.
Nu tror jag definitivt inte att jag på något sätt är ensam med att känna så här. Vet egentligen inte vad jag ville säga med de här raderna heller. Jag ville nog bara lufta mina tankar när jag hade tiden att göra det. Som sagt. Jag har inget att klaga på. Det är bara jag själv som kan göra förändringar. Det är bara positivt tänkande som fungerar. Och när jag låter allt smälta och sjunka in så fungerar det väldigt bra. Så, det var kanske det som var meningen med de här raderna. Att påminna mig om det.
Stor kram och ha en ljuvlig lördag. Nu ska jag snart unna mig ett bad.
