Den där förlamande känslan. När man känner sig totalt maktlös. Precis som så otroligt många andra har jag absorberat varje nyans av händelseförloppet och debatten kring flyktingströmmen från Syrien. Och applåderat alla helt underbara, modiga och outröttliga människor, organisationer och initiativ som vill hjälpa. Hjärtat har svämmats över. Tårarna har runnit. Förrådet har rensats på kläder. Allting annat har känts så oviktigt. Förutom familjen som känns viktigast. Som jag har pussat extra mycket på och sagt än fler gånger hur mycket jag älskar.
Och jag har pratat med folk i min omgivning som har en annan verklighet än jag. Som arbetar i skolan och inom polisen. Människor som kan så mycket mer än jag om hur integrationen ser ut i vardagen. Gjort research och grunnat på lösningar för att få integrationsprocessen att bli smidigare och snabbare. Kommunikation är en oerhört stor del i det. Det kan bli mitt bidrag när jag inte har möjlighet att åka ner och hjälpa på vägen hit. Mer än med pengar och livsnödvändigheter.
Men det är som den nystartade hjälporganisationen Vi gör vad vi kan säger med sitt namn. Vi gör vad vi kan. Ett helt fantastiskt namn på en helt fantastisk organisation. Tillsammans med alla andra fantastiska organisationer så som SOS Barnbyar, Röda Korset, Läkare utan gränser och UNHCR.
Bilden är från vår semester på Gotland i somras men fick en annan betydelse i den här kontexten. Ingenting är som vanligt längre men ändå är allt som vanligt. Jobbet ska jobbas, livet ska levas och kärleken ska vinna.
