När jag tänker tillbaka på mitt 2015 så finns det ett par saker som för alltid kommer att ha en speciell plats i hjärtat. Några som får det att bulta och andra som gör riktigt ont. Men den allra vackraste stunden var vår resa till Rom. Fredrik hann precis operera sin onda rygg och klara flygresan som var bokad sedan länge för att han fyllde fyrtio. Våren hade varit en mardröm med Fredrik liggandes på soffan i morfindimmor och jag slet med jobbet och barnen och tankarna som kom och gick. Men slutet gott, allting gott. Vi kom till Rom och för att liksom fira riktigt ordentligt bestämde vi oss för att faktiskt välja om varandra. Tillsammans med Ella och Petter som undrat mycket om det här med att vara gifta och vårt bröllop och äktenskap och sånt. Dessutom var det precis vad jag ville från första början. Bara smita iväg och välja varandra. Det ville inte Fredrik. Han ville ha en stor fest med så mycket vänner, kärlek och musik som möjligt. Så blev det. Och så här såg vår inbjudan ut.
Första gången vi sågs var vi antagligen fyra och fem år gamla. Då bodde vi på samma plats och blev så småningom kompisar. Därefter har vi bott och jobbat och rest på olika ställen med Borstahusen och Landskrona som vår gemensamma plats. En dag blev vi kära. Eller ja, riktigt så enkelt var det inte. Det är en ganska lång historia.
Kartan på framsidan förklarades på insidan.
En liten kärlekshistoria.
Men den här gången fick jag som jag ville.
Dessutom hade det inte gått att gifta sig i Rom första gången. Inte på laglig väg. Så här en andra gång gick det däremot bra.
Så vi begav oss spända av förväntan till Svenska kyrkan i Rom.
Synd bara att Petter missförstod ”tills döden skiljer oss åt” och började gråta för att han trodde att vi stod där och skiljde oss.
Sedan väntade taxin för att köra oss till restaurangen där vi åt gott och flott.
Ti amo.
Dagen efter väckte vi Fredrik med frukost på sängen.
Vilken tur att det blev just han och jag.
