För en stund sen pussades vi hejdå och hans farmor skulle ta honom till tåget.
Det är första gången han åker bort så där själv,
och ska sova över.
Så klart att han fixar det. Han är cool och älskar sin farmor och farfar och katten.
Och ändå.
Mitt hjärta. Jag längtar och undrar.
Men snart kommer en ny tid. Det här är lite en övning inför det som kommer
tänker jag.
När vi åker och ska hämta hem bebisen vet vi inte om det blir
en eller flera nätter.
Och över huvud taget så kommer hela livet att förändras efter det
och jag kan inte låta bli att känna ett sting av dåligt samvete.
Känna vemodet emellanåt.
Fasen när det bara är vi övergår till något annat. Och snälla, ni andra flerbarnsmammor,
kan ni inte berätta för mig.
Visst blir allting bra även på ett nytt sätt?