Det är något väldigt rogivande med att komma till en plats där allt ser ungefär
likadant ut från år till år, till skillnad från vardagen där jag finner ro i att konstant
flytta om, byta plats och ändra.
På landet fick jag ligga kvar i sängen varje morgon, för fina pappan gick upp med
barnen klockan fem eller sex. Och varje morgon fanns det nybakat bröd till kaffet
som man tog med sig ut på trappan.
Dikeskanterna var alldeles fulla med ängsblommor och smultron. Att låta lillasyster
smaka för allra första gången var bland det bästa. Vi tog barnen i skrindan och
plockade och plockade.
Allt det där som jag tycker så mycket om. Knotiga gamla äppelträd, vackra tapeter,
knarriga golv, klängrosor, svalor och surr och närheten till vatten. Det ger både
ro och längtan för en själ som min.
Jag gick mina egna små promenader för att skingra tankarna. Plockade smultron
och blommor. Lila och gula och en salig blandning. Fotograferade och gjorde
en glasstårta.
Nu är vi hemma igen och jag har en hel hög av idéer som väntar.