I natt sov jag på spikmatta och på morgonen sprang jag en mil med lättare steg än på länge. Efteråt tog jag med återhämtningen och en bok ut i solen en stund. Jag tänker mycket på ord och ramar just nu när jag har svårt att samla ihop mig och hitta rätt fokus. Igår ställdes två dagar i Stockholm in och plötsligt hade jag oändligt med tid, vilket först ledde till en pirrig lycka för att sedan övergå i prestationsångest och tomhet, och det är det som får mig att tänka på ramarna och hur viktiga dom är för mig. Om allt omkring mig står vidöppet och valen är oändliga, så har jag så svårt att få ihop mig själv och göra något bra av det, liksom om det är för instängt och styrt. Du som är kreativ känner kanske igen dig? Jag behöver något mjukt avgränsande men som ändå innebär frihet för att jag ska prestera som bäst.
På min springtur plockade jag med mig en fin kvist och förundrades över alla vackra magnoliaträd längs vägen. Även då funderade jag över ramar, som tex att jag inte klarar av att springa en vanlig runda utan måste ta mig till en plats för att springa hem – jag måste liksom ha en tydlig riktning för att inte hitta tusen andra vägar och ursäkter. Och så började jag tänka på att ramar även hänger ihop med mig och min förra relation och varför den inte fungerade tillslut… Men det får vi ta en annan dag tänker jag. Texten om Kärlek som jag fortfarande funderar över men har svårt att formulera i ord.