Efter Österlen åkte vi hem till Minna och stannade en natt. Deras hem är bland det vackraste jag befunnit mig i och jag fick lite prestationsångest med kameran. Vackrast, inte bara på grund av rymden, det bevarade, historien och alla detaljer, utan på grund av dom som bor där. 
Hon beskrev det så himla fint Minna:
Jag behöver känna en särskild samstämmighet för att samtala så som jag önskar. Att bägge parter är inställda på samma frekvens, en där alla känslor ges rum utan att värderas eller täckas av ett filter i pastellton. Där även demonerna kan få dansa en stund mellan vinglasen på bordet utan att någon tittar bort.
Den där känslan har jag försökt förklara för mig själv så många gånger. Så oerhört olika hur ett möte utvecklas och hur jag känner mig efteråt. Att vara på samma frekvens är något av det finaste har jag insett efter senaste årens alla möten. 
Vi plockade in vinbär och fortsatte prata bland klasarna och med en liten runt benen. Så go och ren. 
Vi bakade vinbärspaj efter Underbara claras bok Baka: steg för steg. 
Barnen lekte och lekte, tillsammans och med eget. Precis så som jag själv gillar. När man både kan umgås och gå undan en stund, fastna i egna tankar utan att det är konstigt för någon annan. 
Lillasyster fick en ny klänning <3 Minna driver nämligen den finaste onlinebutiken Odd lovin och säljer bland annat dom här underbara klänningarna i indisk bomull. 
Älskade den här hörnan. Skulle vilja sitta där med alla kreativa processorer. Skriva, redigera, lyssna, tänka, dricka kaffe, landa.
Tack fina vän för dygnen, det kom så många bra känslor och nya idéer till mig som jag ska vårda ömt nu.
<3
