När jag var runt sjutton arton år, när jag själv exprimenterade med självporträtt, då jag själv alltid var tillgänglig, när jag bara fotade analogt, när jag inte hade den aning om de närmsta årens teknologiska utveckling, när jag stod timme efter timme och andades in de starka ångorna i mörkrummet, när jag älskade att lägga näsan mot och dra in lukten av det nykopierade fotot, det var då jag upptäckte en fotograf som hade haft samma passion som mig. Francesca Woodman hette hon. Under nio års tid, mellan 1972-1981, när hon var 13- 22 år, producerade hon en mängd poetiska arbeten, med sig själv både framför och bakom kameran. Hon har inspirerat mig mycket i mitt sätt att finna mitt eget fotografiska uttryck. Hon tog sitt liv samma år som jag föddes, 1981. Men fotografierna lever kvar och sätter en speciell mystisk prägel över hennes korta liv.
