I höstas skrev jag om hur jag tappade bort mig själv,
jag skrev,
“Känslan har nog kommit smygandes tidigare, känslan av att jag inte gör
något av betydelse.
Av att världen är materialistisk och mitt yrke hjälper den på traven.
Av att lycka ska styras av hur många likes man får och har man inte tillräckligt
många följare är man ingen i denna nya värld.
Jag inser att jag måste ta tiden att se inåt, mitt emellan
rollen som mamma, flickvän och inredningsfotograf,
vad det är jag blir lycklig av.”
Sedan dess är jag nog mer eller mindre lika förvirrad, vilket håll jag ska gå och
vad som händer om jag inte finns här och delar med mig till er.
Jag har varit tvungen att känna efter och har därför inte varit särskilt aktiv här.
Någon som gått i samma tankar som mig och som tagit steget att hitta tillbaka
till sig själv är Hannah som drivit Honeypielivingetc i många år.
Den enda blogg jag har följt och inspirerats av, med hennes magiska bilder och vackra texter.
Hon har nu tagit steget att lämna den bakom sig för att helt enkelt fokusera
på annat och skapa bara utifrån sig själv.
Hon skrev så här i hennes sista inlägg
om jag tar bort ’sociala medier’ och detta.. här.”
Det är lustigt hur vi samtidigt gått i samma tankar och funderingar
och att efter trettiofem fortfarande behöva hitta sig själv.
Jag är en vilsen själ och kommer nog alltid att vara.
Så jag hoppas att ni har tålamod med mig, över mina funderingar
och mina glesa inlägg.
För ännu är jag kvar men som Hannah skriver,
vem är jag om jag inte längre finns och syns i sociala medier?
Tack Hannah för allt du har skapat och delat med dig av, bilder som tar andan ur en
och med dina tankar rakt från hjärtat som blir som poesi.
Fast du tagit steget bort från bloggvärlden kommer du alltid att vara speciell och sann.
Jag hoppas vi möts över det där glas vinet vi pratat om i åratal
någon gång när vårsolen värmer som mest.
