Om att esteten har svårt att ta lov
Så här i jultider är det ju många som spenderar några dagar hemma hos familj, släkt och vänner. Jag kan tycka att det är lite småjobbigt emellanåt. Att bo med virkade dukar, tomtar en masse och julgardiner (ja, det finns folk som har det fortfarande) kan jag få lite lätt panik av. Vi vet ju alla att det är underbart att samlas tillsammans under julen – the more, the merrier. Vad är det då för fel på mig som får ångestkänslor av att bo med charmiga tomtar i dessa hemtrevliga hushåll. Jag skäms lite över detta och kan det vara så att jag helt enkelt är en snobb!?
Ännu värre är det på sommarsemestern. Efter att ha slitit hårt under året har man några ynka veckor på sig att att återhämta sig och ladda batterierna inför den ofta ännu mer intensiva hösten. Då kuskar man land och rike runt och passar på att hälsa på alla som man inte hunnit träffa under året. Det är ju superkul, så klart, men mindre roligt är det att bo i andras hus och stugor under en längre period. Jag har så svårt att komma till ro i en säng som överlevt en bortgången generation, medan jag ligger och blickar ut över ett rum med storblommiga urblekta 70-talsgardiner och ett mindre lyckat ihopplock arvegods. Vad är det för fel på mig?
Eller när man hyr ett hus på till exempel Gotland på semestern. Släktens inredningsstil kan man ju kärleksfullt ha överseende med, men det är svårare med en total främlings torkade blommor och prydnadshundar i bokhyllan. De syns ju av någon anledning aldrig på prospektets bilder på internet när man bokar huset. Det visade istället en vacker kalkstensfasad och havet i bakgrunden. Sedan sitter man där hela perioden och inreder huset, som ofta egentligen har potential, i huvudet. Hjärnan får arbeta på högvarv hela semestern med andra ord.
När jag kommer till ett hotellrum går jag däremot till handling direkt och börjar rumstera om. Ligger det en ful dammig matta på golvet rullar jag snabbt ihop den och stoppar in den under sängen. Överkasten vill man ju inte ens tänka på vad de har varit med om, så även de trycks in i en garderob tillsammans med prydnadskuddarna som inte har några lösa överdrag, och som man fattar därmed aldrig tvättas. Sedan brukar jag passa på att stajla lite. Alltid är det någon fåtölj som behöver flyttas till en bättre position, och finns det snittblommor brukar jag bryta några stjälkar och sticka ner i ett fint vinglas och ställa på nattduksbordet. Ur resväskan plockar jag fram värmeljus eller doftljus. Voilà, och mitt sinne kan komma till ro.
Kanske är det också därför jag älskar att semestra på en avlägsen ö ute bland de grekiska Cykladerna. Man vet vad får, nämligen vita kala väggar, ett rent stengolv och furusängar (stenhårda förvisso, men varför grekerna inte har förstått det här med bäddmadrasser är en annan historia). Där kan jag bara ställa in min resväska, ta på bikinin och springa ner till havet och tanka energi från dag ett, utan distraherande tankar på inredningen. Barnens strandfynd blir sedan de allra finaste dekorationerna under veckan i det nästan sakrala rummet.
Den ultimata avkopplingen för ett estetiskt lagt sinne måste annars vara en seglats långt ut i skärgården. Fjärmad från alla materiella ting, med enbart havet som fond och dagens väder och vind som största huvudbry. En möjlighet till total avkoppling och återhämtning. Sedan kommer man tillbaka till stan liksom en ren canvasduk redo för nya skapelser.
Så är jag då en snobb eller kan det helt enkelt vara så att jag tillhör ett släkte vars hjärnor har svårt att vila i trista och röriga miljöer? Och samtidigt stimuleras oerhört av det enkla eller vackra? Finns det fler därute som jag, eller är jag av ett eget slag?
Ulrika Randel
Under vinrankorna med utsikt över klostret i nästa vik på en liten grekisk ö kommer jag till ro.
