Om att återfinna en förlorad kärlek
Jag hade länge varit på jakt efter en gammal soffa i rotting till mitt vardagsrum. Som en snygg kontrast skulle den bryta av mot alla moderna möbler hos mig. På min näthinna fanns en tydlig bild av hur soffan skulle se ut.
I somras dök den plötsligt upp på en nätauktion, och jag bestämde mig direkt. Den skulle jag ha, kosta vad det kosta vill! Tyvärr var det hela två veckor kvar tills auktionen skulle hållas, och jag hann till och med gå till auktionshuset med mina skatter i släptåg (ja, det är ett rätt riskfyllt projekt att vistas i samma lokal som antikviteter med dem) för att kontrollera skick och lukta lite på den. Planen var att fimpa själva dynan, kanske klä om den i mörkblå sammet och slänga på lite mjuka fårskinn och kuddar.
Jag följde budgivningen kontinuerligt, och räknade även ner dagarna tills den skulle bli min. Så kom äntligen dagen för auktionen. Med jämna mellanrum tittade jag ivrigt på klockan, men auktionen skulle hållas först på kvällen. För att få tiden att gå fortare, fokuserade jag på dagens rutiner. Såsom att hämta flickorna på förskolan och fixa middag. Där någonstans blev jag för närvarande i nuet, och tappade fokus på soffan för ett litet ögonblick.
Men nej, när jag kom på att det var dags, så var det redan över. Soffan hade sålts fem minuter tidigare.
Fortfarande tre månader senare, fick jag ont i magen när jag tänkte på min förlorade kärlek. Ja, det här har jag ju berättat om tidigare och här kunde historien ha slutat. Det gör den inte.
Häromdagen fick jag nämligen en bild skickad till mig av en trogen följare av bloggen med frågan:
– Är inte det här ”din” soffa?
Och så bifogades en länk. Jag klickade på länken och där fick jag syn på den. Soffjäveln. Hemma hos en annan inredningsbloggare. Så klart. Om jag hade en malande värk i magen av förlust tidigare, kände jag nu ett hugg av avundsjuka och ilska. Den kunde ju ha varit min om jag inte varit så otroligt klantig.
Sedan scrollade jag ner till texten under bilden där jag kunde läsa att soffans lyckliga ägare hade letat land och rike runt efter den i många år. Som jag. Och att det var hennes ”bästa auktionsköp by far”. Tror jag det.
Okej då, mitt i bedrövelsen måste jag ändå erkänna att det känns skönt att veta att den hamnade hos någon som älskar den lika mycket och vårdar den lika ömt som jag skulle ha gjort. Lost and Found. And still loved.
Ulrika Randel
”Min” soffa hemma hos Anna/A home Stockholm. Missa inte Annas pinterest-konto, med över hundra tusen följare!
