Ja, den frågan får jag ofta av vänner och bekanta. Vi, jag och min man, är ju fixare. Ja, det är jag som driver på och kommer med idéer och önskemål och sätter igång men min man tycker också det är roligt. När han får snickra och tänka till och vara noggrann. Vi har lärt oss jobba ihop och det är så himla kul att hålla på att fixa och förändra och idéa hela, hela tiden. Det händer ju faktiskt grejer här hemma och vi (jag) dokumenterar allt hela tiden. Ibland när man misströstar så får man sån kick av att kolla bilderna från då vi flyttade in. Varsin madrass på det bruna linolemgolvet, käka pizza direkt ur kartongen i ett hus fullt av laxrosa vävtapet precis överallt… För 6 år sedan kom Dante in i vårat liv och några år efter det en liten Juno och visst, vi tappade tempot där ett tag men nu är vi nog faktiskt igång på riktigt igen fast på ett annat sätt. Folk undrar hur tusan vi hinner med? Och vad säger barnen? Jag har nog inte träffat mindre rastlösa barn än mina egna kan jag ärligt säga. Och får de välja så vill de helst vara hemma, det borde väl vara ett bra betyg. Vi har löst det så att barnen är med och hjälper till, om det vill. De älskar det! Och vill de inte så får man fixa någon annan sysselsättning till dem i närheten och så kan man ”hänga” ändå. Som tur är så är mina barn väldigt pyssliga, eller kanske tack vare vårat liv. Frågan om arv och miljö tänker jag inte gå in på nu. En sak mina barn INTE får göra är att hålla på med ipad och mobiler och annat. Dante får spela bilspel på lördagseftermiddagen och då får Juno leka med ipaden, that´s it. Jag tror att överaktivering av barn dödar fantasin men det är bara min åsikt. Så, det var det hela. Idag när jag ville måla köket så ville Juno först hjälpa till, vilket hon fick. När hon tröttnade fick hon leka med mina snäckor vilket hon älskar. Hon fick sedan välja ut ett par stycken som hon målade och klistrade och hällde glitter på. Så mamma fick måla lite till…
