Jag bär med min kära kamera nästan jämt och överallt. När man minst anar det så kan det bara komma upp ett sådant där tillfälle som man bara måste föreviga och då vill man inte stå där utan kamera. Men jag är alltid bakom kameran är så himla skygg framför den, jag vill inte. Vet inte vad det är men det känns väl ungefär som att själen ska dras ur kroppen om jag kollar in i kameran, konstigt jag vet. Tar självklart aldrig selfies och om jag ska vara ärlig så fattar jag inte riktigt grejen med det. Men hur som haver så jag har ju ett ganska så publikt jobb och pressbild är tyvärr något man bara måste ha. Jag tog en för ett par år sedan som jag tyckte var ok, jag tittar så klart inte in i kameran och jag använder den mest i svartvitt, lite så där lagom hemlig. Men nu har jag blivit intervjuad och fått klara instruktioner om att det ska vara en pressbild i stående format, i färg och jag ska titta in i kameran. Va? Näääe, fy. Men igår gjorde jag det, fram med stativ och rigga upp på stället i huset där jag är som allra mest bekväm och på med självutlösaren och klick, klart. Så varsågoda, en sällsynt bild på mig själv. Nu hoppas jag det dröjer länge innan jag behöver utsätta mig själv för detta igen.
