Dimman ligger tät och han kokar frukostägg som blir alldeles för lösa.
Lite skadeglad blir såklart jag, som annars är den av oss som alltid går på känsla, aldrig klockar, mäter eller räknar ut någonting ens i närheten av exakt.
Jag fyller en kartong med kläder som hon redan har växt ur. Det känns overkligt.
Hennes första lilla randiga pyjamas och mössan ifrån förlossningen. Allt, ner en brun kartong med hennes namn på.
I mitt hjärta har hon funnits i en evighet och i ett ögonblick på samma gång. Och jag slås gång på gång av hur den ena känslan aldrig utesluter den andra.
