Jag micrar morgonkaffet tre gånger om och ignorerar gårdagens disk längre än vanligt.
Vid lunch med ett barn på höften tappar jag couscous över köksgolvet och de känns som att de stannar kvar mellan tårna hela dagen. Jag bara sveper undan det lite, in i något hörn.
Sanningen är sådan, att jag har blivit bättre på kaos sedan hon kom.
En förlåtande hinna lägger sig mjukt över allt från vårt smutsiga köksgolv till mina otränade lår.
Jag håller hennes kladdiga lilla hand och pillar bort morgonens torkade grötrest ur hennes hår.
Det är magiskt.
Precis så.
