Det finns ändå något hoppfullt i ett regn som faller i maj,
i dess doft.
Någonting som ett novemberregn helt saknar.
Jag tänker så när jag balanserar den sedan länge överfulla tvättkorgen ut i trädgården, runt husknuten och ner till källardörren. Mina byxor släpar i det våta gräset även fast jag går lite lätt på tå.
Ibland har jag drömt om att bo någon annanstans, där marken sällan, kanske aldrig är blöt, slaskig eller kall.
Tänkt att det skulle passa mig bättre.
För mina byxor släpar nästan alltid i.
Och mitt skinn blir så sorgset i kylan.
Genomskinligt och sprött.
På kvällen skingrar sig molnen igen.
Jag packar in min lilla familj i bilen, åker till närmsta vägkrog och äter stekt fläsk med lingon och löksås till middag.
Jag bor här nu,
och mina rötter letar sig följsamt ner i den mark som så ofta är blöt, slaskig och kall.
