En rädsla vilar strax under min bröstkorg.
Och i ett tappert försök att leva så som jag lär stannar jag medvetet upp och följer den varsamt. Enda från den brännande punkten i ögonvrån, förbi stickningarna i svalget, ner genom bröstet, revben för revben.
Jag stannar inte fören jag hittat just precis den lilla punkt där känslan sitter.
Och väl där vill jag syna den och möta den från alla dess vinklar.
Bekräfta den, just så som den är.
Utan att döma.
Rädsla.
Du är den svåraste känslan för mig.
Kanske har jag tappat förmågan till att utrycka dig längs vägen.
För oftast dyker du upp, klädd i ilskans svarta kostym eller varsamt insvept i sköra trådar av ledsamhet.
Men det är inte du.
Du är din egen.
Photo – Isabell N Wedin Echo- Self portraits.
