Vi börjar så sakta med innerfönstren och eldar i kökspannan.
Allt med ett gammalt hus känns som en vetenskap för sig, och jag finner inte riktigt tiden att sätta mig in i allt jag borde.
Men jag tänker att vi kommer dit.
Att vi hör hemma här.
Det är fin vecka som passerar . En sådan med ombäddad säng och smutsig disk som liksom går mig obemärkt förbi. Jag arbetar många timmar och mitt hjärta slår lika hårt i bröstet varje dag. Jag arbetar med den här patientgruppen, och en ständigt närvarande känsla av att ha ett av världens viktigaste jobb. Och jag tänker att det är ett sådant privilegium, att kunna leva på sitt kall.
