Jag landar på en onsdagkväll som för mig blir en lördag. Livet liksom ter sig så när en arbetar varannan helg och sena kvällar då och då. Men jag har alltid föredragit den rytmen framför det förutsägbara nio till fem livet. Alltid föredragit en arbetsplats som aldrig stannar.
Olivträdet på skrivbordet börjar lessa nu och jag har redan november i min blick.
Jag är mitt i PMS veckan och undviker att ge mig in i striden med tankarna. Faktiskt undviker jag helst att prata om det alls, det är få saker som skrämmer mig mer än patologiserandet av naturliga processer.
Det är inte jag som skall anpassas.
Det är det inte.
Och jag tänker på syrenbersån.
Den som inte längre blommar.
Kanske är det dags att beskära den helt?
Min pappa sa en sommar att syrener växer snabbt igen, så snart de har fått starka rötter.
Jag minns det.
För jag minns att jag tänkte, att det är med syrener precis som med människor.
