Det är en ledig måndagsmorgon med rimfrost och solsken.
Jag försöker fånga ljuset som faller in i vårt hus. Ljuset är allt tänker jag. Och för en kort stund blir även höljet av byggdamm och hundhår vackert.
Jag tänker på den ro som jag inbillar mig skall infinna så snart vi är nästan klara.
Det måste bli så, ber jag min man försäkra i den djupaste premenstruella känslogropen.
Som när man i fallet,
greppar efter den där enda tunna grenen som kan återställa balansen.
Under tiden fortsätter vi att flytta ännu ouppackade lådor från ett rum till ett annat.
Vi beslutar oss för att låta golvet i den stora salen bli mörkt. Bara vi inte slipar, klagar jag.
Jag kan inte med det, det allt för släta och kontrastlösa.
Mina sinnen söker det som avviker.
Söker efter spåren.
(Efter såren).
