I samband med att tulpanerna vissnar tänker jag på mötet.
Det som är det enda som egentligen återstår.
Av vikt.
En del av dem flyter viktlöst in under huden, och lämnar aldrig.
Det kan vara minnet av ett rörelsemönster.
En förställd röst.
Eller bara ett sätt att dela tystnaden.
Jag tänker att de människor vars närhet jag trotts allt saknar.
Är alldeles för många.
