Det var som att jag bestämde mig i hjärtat att hösten var här, som om jag tog den i handen och sakta vandrade iväg.
Inte motsträvigt, men inte heller med lätta steg.
Jag behöver göra det varje år.
Samma procedur. Samma handfattning. Samma beslutsamhet om att släppa efter.
I år kanske tidigare än någonsin, och jag tänker att det inte bara handlar om att sommaren varit så ambivalent, utan snarare att den kom med stora beslut såväl som avslut.
Och kvar stod jag och behövde komma vidare, lite tom och vilsen i mitt skal, med sensommarsolen släpandes i nacken.
