En natt faller regnet.
Jag lägger mig på rygg för att kunna ta in så mycket som möjligt av ljudet då det slår mot marken utanför.
Ingenting är mer förlösande.
Jag ligger så länge, tyst i mörkret trotts att mitt bäcken ännu inte riktigt vill.
En vän skrev till mig för många år sedan att jag var som ett sommarregn. Jag tänker på det fortfarande ibland, att det nog är det finaste jag hört..om mig.
Långsamt landar jag i den verklighet som är nu.
Jag tänker att det kanske mer än något annat handlar om förmågan att inte kämpa emot det som känns kaotiskt.
I bilden som jag har av mig själv är det enkelt.
I den verklighet som är nu behöver jag dock påminna mig själv om vad det är jag värdesätter, vem jag i botten är och att tiden inte väntar.
Inte på någon.
Vi passerar ett hus där en kvinna rycker maskrosor med sina rötter. Min dotter frågar mig varför hon kastar blommorna. Jag svarar, att hon nog bara plockar dem. Det är som att jag där och då vill skydda henne från något.
Sanningen.
Den att inte alla blommor anses lika vackra.
Den, att inte allt har samma värde. Ännu en liten stund vill jag att hon ska få leva i ovisshet.
Om så bara för en sommar till.
Foto – Isabell N Wedin
