Blåklockornas blad har bleknat nu.
Jag går längs landsväg och genom skog när jag slås av hur starkt förankrad den första doften av hösten är i städer för mig.
I kastanjerna på St Pauli kyrkogård i Malmö, i varenda nedförsbacke där jag cyklat i Västerås och i vindarna över Södermalmstorg.
Jag drar ut samtliga lådor från kattvinden och försöker besluta mig om vad som är av vikt att spara. En militärgrön anorak med huva knölas ner i påsen med sådant som skall skänkas.
Han ser på mig och på den, säger sedan att jag bar den ofta i staden då jag behövde gömma mig för omvärlden.
Det är en tunn jacka, en för tiden då sommar övergår i höst.
En för att möta vindarna på Södermalmstorg, med en huva stor nog att avskärma sig från bruset.
Jag behöver den inte mer.
Bilden av den jag var då ter sig som ett vagt hologram. Jag söker hennes axel med en hand som har åldrats, utan att nå fram.
