Varje minut som passerar är mjuk då jag håller hennes rytm.
Och vi måste inget mer.
Det är dagar med urtvättade kläder, grön modellera mellan fernissade golvplankor och vattenfärgade händer över badrumskakel.
När tiden finns att göra klart och lyssna för att sedan även stanna i den tystnad som följer efter färdigt, att fråga en gång till och plocka varje sten.
Då är varje minut som passerar mjuk.
När jag inom mig möter måste eller bara med stanna, stanna…stanna.
Och jag tänker en stund på det vackra i rödbetsfärgade handflator och hur blåbär som tinat trängt in likt ådror i handmålat porslin. Det är så vackert att det kittlar under huden, som ljuset ifrån städer sett från ett flygplan om natten.
Jag lämnar tekoppar efter mig där jag går.
Hon lämnar sommarens sista blommor, trubbiga kritor, klistermärken och kläder som är vända ut och in.
Jag tittar på mig i henne och funderar över hur jag ska kunna leda över de vägar där jag ännu inte själv hittat fram.
Men jag inser också att jag förstår henne.
Vi står en stund vid sidan om och ser på barn som hand i hand dansar i en ring. Hon iakttar ordlöst för att sedan hämta en bok och be mig läsa. Och jag kommer aldrig att ens lätt putta henne i ryggen mot att vara någon som hon inte är.
För jag vet att hon kommer att dansa.
I städer, skogar och över stränder,
genom nätter,
då alla andra slutat och i ensamhet.
Jag vet, för i mig ser jag henne.