Jag ammar honom till sömns under total tystnad. Sovrummet är kallt och mobilen med de ljusgröna origamitranorna snurrar motsols.
Det är dagarna innan nordostliga vindar bryter tystnaden. Jag drar mig för att tvätta, diska eller spela musik, allt som skulle rivalisera med ljudet från vinden då den drar genom trädkoronor och murstock. Och den jordiga, levande smaken av rödbetor och ingefära är den bästa för mig nu.
Jag skriver i mitt hjärta att det här är en vacker tid.
Att jag behöver minnas det nästa år då sommaren dör. Att inte vara rädd.
Kanske rörde det mig mer än vanligt i år då det är löven från knopparna som sprack då han föddes som nu faller.
Det är den första hösten sedan lönnen på vår bakgård föll.
Utsikten hon lämnade efter sig är magnifik.
En vän frågade mig en gång om jag fortfarande kunde se det?
Och jag tänker att det ligger något däri.
För stundtals då jag befinner mig i en annan vinkel så sker något med min blick. Och jag känner igen det.
Det är densamma som min sons då han betraktar träden eller regndropparna då deras tyngt drar dem nedför fönsterglaset.
Det är att bli uppfylld av något.
