Under de sista veckorna i november lyfter jag knappt kameran, inte mer än den gången då tre mörkröda krysantemum stora som knutna nävar vissnar tungt på mitt skrivbord.
Efter en avslutad essä av Karolina Ramqvist tycks det mig även svårt att lyfta någonting nytt ur högen bredvid min säng.
Jag skriver inte heller.
Det är en tystnad som gör mig sårbar.
I min sons ansikte kan jag då och då skönja ett drag. Och det är som att möta honom nu och om tjugo år från nu. Jag kan med en alldeles särskild säkerhet säga att det kommer att följa honom.
Det bryter igenom med sådan kraft.
En dag talar jag med min vän om rösten, hur jag upplever sammanhang då den per automatik flyttar högre upp i mitt bröst. Den får en ljusare ton och det hela går hand i hand med att min panna spänns och slätas ut. Skillnaden är subtil, men det hela lämnar mig med en trötthetskänsla som inte främst är fysisk.
Kanske tänker jag att det är en ton som är mer tydlig, lättare att ta till sig och förstå.
Jag vet inte.
Men vad jag vet är att jag känner en olust inför sammanhangen. Inför den dissonans som uppstår inom mig.
