På pingskyrkans loppis köper vi en ljuslykta av glas, den är rund och för hand har någon målat siluetten av en stad över den. Vi tänder ljuset då hon ska sova och bägge ser en gryning stiga över de svarta små huskropparna.
Men jag tänker att det inte alls är givet.
Och någonstans här börjar hon fråga mig om meningen bakom sådant som jag sjunger i mörkret.
På morgonen bäddar jag ner dem i varsin del av vagnen och promenerar längs landsvägen. Jag vänder huvudet gång på gång för att ta in bilden som dimma, frost och kala trädkronor tillsammans skapar. Som om någon dragit precis bara lätt med ett radergummi över världen.
Det är vackert.
Men mitt blod behöver vinter.
